Så var förlossningen
Det började med att vi åkte in till förlossningen, lördagen den 2.a januari, kl:08.00. Det var då våran barnmorska på vårdcentralen hade sagt åt oss att åka in. När vi knackade på hos förlossningen blev vi skickade till specialistmödravården i stället, där skulle vi bli undersökta. Det visade sig att våran barnmorska hade räknat fel på dagarna, jag hade tydligen bara gått över 13 dagar, vi skulle egentligen inte åkt in för ens söndagen den 3.e januari. Så dom sa att vi kanske skulle få åka hem igen och komma tillbaka på söndagen. Men vi blev undersökta med CTG, ultraljud som visade att det var ganska lite fostervatten, och sen blev jag gyn-undersökt, dom kollade statusen på tappen, den var öppen typ 1 cm, den var lite bakåtlutad och det var en bit kvar på den, den såg ut som en polokrage ungefär. Vi fick gå till väntrummet, då skulle läkaren ringa till förlossningen och kolla läget, det var rätt fullt, det fanns ett rum ledigt och det fick vi. Det var så skönt att slippa åka hem och vänta en dag när vi ändå var där. När vi kom till förlossningen så fick jag börja ta Cytotec, en medicin som ska hjälpa till att sätta igång. Jag fick en del av en tablett utblandat med vatten, som en liten "hutt". Första dosen fick jag ca 12. Sen fick jag en hutt varannan timme under dagen och kvällen, dom kollade bebisens hjärtljud med CTG med jämna mellanrum. Dagen gick långsamt, det hände inte så mycket. Jag och sambon låg och kollade på film. På kvällen försökte jag sova en skvätt men det gick sådär. Sen när jag satte mig upp sa det "blubb" nerifrån fiffin, då gick vattnet, klockan var då 23.30. Vattnet var lite missfärgat, bebisen hade bajsat i vattnet. Nu fick jag inte mer cytotec. Värkarna tilltog successivt under natten. När det blev för ont ringde jag på klockan, då fick jag ett värmekrus, men det hjälpte inte så mycket. Sen på morgonkvisten gjorde det så ont så jag var tvungen att ställa mig upp, då blev jag plötsligt väldigt illamående och fick springa till toaletten och spy. Efter det fick jag testa en TENS-apparat som smärtlindring, den hjälpte väldigt bra. Men lite senare på morgonen ville som sätta en elektrod på bebisens huvud för att kunna läsa av hjärtljuden bättre. Då kunde jag inte ha kvar TENS-apparaten, för den störde ut elektroden. Då fick jag testa att vara utan smärtlindring ett tag, det var väldigt jobbigt. När klockan var ca 10.00 var jag öppen 5 cm, jag fick värkhjälpande dropp. Jag ville ha epidural men dom ville att jag skulle vänta in i det längsta, eftersom det ibland kan stanna av med epidural. När klockan var strax efter 11 kom narkosläkaren och gav mig epidural. Det hjälpte jättemycket, innan epiduralen var värkarna så vassa, efteråt gjorde det fortfarande ont, men dom var betydligt mer hanterbara, och det började trycka på ordentligt neråt, jag andades igenom värkarna. Kl:12. var jag öppen 7 cm. Ca kl.14 var jag öppen 9 cm och det var 2 minuter mellan värkarna. Kl.15 var jag öppen 10 cm. Klockan 16.20 började man se bebisens huvud med långt mörkt hår. Kl.16.38 kom hon ut. Sista värkarna tyckte jag det var svårt att känna, jag visste inte när jag skulle trycka på, barnmorskan fick vara med och säga till när. Efteråt när moderkakan skulle ut var det likadant, jag kände inga värkar då heller. När moderkakan skulle ut så drog barnmorskan lite i navelsträngen för att få moderkakan att komma ut, men då lossnade strängen från kakan. Då sa barnmorskan att om vi inte får ut den nu så måste jag åka iväg på operation. Det kom in två barnmorskor till som fick hjälpa till att trycka på magen, då kom den ut som tur var. Barnmorskan fick sy lite grann. Vi visste inte vad det var för kön. Så vi fick själva lyfta upp och titta efter, det var en tjej!
Jag tycker allt kändes bra med förlossningen, det kändes bara som att det tog lång tid. Men det var ju för att vi fick vara där innan det satte igång. I vanliga fall väntar man ju kvar hemma under latensfasen (eller vad det nu heter). Min förlossning startade egentligen på morgonen på söndagen sa min barnmorska, och då var det ju inte jättemånga timmar om man räknar så. Vi stannade kvar på BB två nätter, min sambo fick sova med oss första natten.
Såhär i efterhand känner jag att jäklar vad stark jag är som klarade av detta. Och så jäkla häftigt att vi har skapat ett litet liv. Ett perfekt, välskapt litet liv, alla delar finns där men allt är i miniatyr. Jag har världens bästa sambo som stöttade mig så bra i detta, han är även världens bästa pappa till våran älskade Wilma!
